2014/01/22

Traditioner

Jag har alltid undrat varför människor vill gifta sig. En ska väl inte behöva bevisa sin kärlek på det sättet och heller inte behöva ha det på papper? Varför vill en stå i kyrkan med hundra blickar på sig? Varför vill en utsätta sig för stressen? Varför vill en slänga ut tiotusentals, kanske till och med hundratusentals kronor på en löjlig tradition? Kanske är det för att mina föräldrar inte gifte sig. Kanske är det för att vi inte är särskilt traditionella av oss i min familj. Jag är inte döpt i kyrka och tänker heller inte döpa mina barn i kyrka. Är jag i en kyrka så känner jag mig lite som en hycklare. För jag är inte troende, och känner mig verkligen obekväm av att sitta i en kyrka för att fira något. Jag har aldrig tyckt om det. Har jag fått frågan om när jag ska gifta mig har jag bara sagt med en arg blick "jag tänker fan aldrig gifta mig". Jag har alltid sett det som en löjlig och onödig tradition. Hylla två personer för att de förklarar sin kärlek för varandra? Pffft.

Plötsligt förstår jag. Plötsligt får jag själv tankar om giftermål och när jag tänker efter är det faktiskt en rätt fin tradition. Jag vet inte om det kommit med åldern? Många planerar ju deras bröllopsdag från att de är små, men för mig har det kommit nu. Tankarna kan ha uppstått från alla gatherings med familj och släkt den senaste tiden. Jag tänker att jävlar vad kul det är att vara samlade allihopa och fira något stort tillsammans. Tänk vad kul det vore att fira oss.

Det behöver definitivt inte vara traditionellt och sådär vuxet och fånigt, som jag alltid trott. Resten av min släkt är ganska traditionell av sig, vilket fått mig att tänka på att det ska vara så. Men det kan ju vara personligt och speciellt på det sättet. Det är min dag och det är jag som bestämmer hur det ska vara, och Fredrik såklart. Det ska vara speciellt för oss. Det finns ju de som gifter sig och har ceremonin/festen på en gård, i en lada, vid en sjö, i en skog. Tänk vad fint. En måste inte gifta sig i en kyrka. Det är skönt att Fredrik är med mig på i princip allt det här. Han har inte heller haft tankar på att gifta sig innan, förrän vi började prata om det på examensfesten i fredags. Vi tänker så lika, om så mycket också. Är så glad över det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar